Tala om döden

Varför pratar vi så sällan om döden? Vi vet att vi någon gång kommer att dö, ändå betraktar många av oss döden som något avlägset som helst inte ska nämnas. Blir vi mindre levande om vi låter döden komma närmre? 
Vi tror inte det, vi tror faktiskt precis tvärtom.

Att sätta ord på döden och de känslor och tankar vi förknippar med den, kan faktiskt snarare få oss att uppskatta och känna efter vad som får oss att leva mer. Även om vi vet att vi har en begränsad tid att leva – hur ofta tar vi oss tid att fundera över och samtala om vad som är verkligt viktigt i livet och vad vi vill lämna efter oss?

Det är inte så konstigt att döden känns avlägsen för oss. I vårt samhälle lever vi parallellt och skyddade från så mycket som händer runt om oss. Förr i tiden levde vi närmre varandra. Generationer bodde tillsammans, man blev sjuk, vårdades och dog kanske även hemma. Det krävdes att man tog hand om varandra och det svåra gick inte att undvika. 
I vårt samhälle idag har vi inte kravet på att ta hand om varandra och vi kan leva länge utan att ha sett en död person.
Förutom det sorgliga att det idag är lätt att bli ensam och isolerad så tror vi också att vi får för lite naturlig träning i att prata och möta det svåra i livet. Vi har liksom inte tid för det.

Vi märker att livskamrater, barn och familjer som tillsammans har pratat i någon form och berört livets svårigheter och döden har ett annat typ av skydd när döden väl inträffar.  

Vi har en vision om att bidra och bjuda in till nya sätt att våga prata om det svåra i livet, det som gör oss mest rädda och det vi vet lite om. Vi får se om vi lyckas.