2020 – så mycket som har hänt under detta år!

Ett år där pandemin kom krypande och plötsligt hade oss och hela världen i ett järngrepp.
Ett grepp som hårdnat och mjuknat om vartannat men aldrig velat släppa taget.

Vi gick in i detta år med både glädje, energi och förhoppning om att starta något nytt.
En yrkesmässig omstart där vi ville få mer av det vi saknade, vi ville ha mer av möten med olika människor, låta vår kompetens och våra förmågor komma till utryck och hjälpa andra i helt nya sammanhang. Och vi gjorde det! Trots att många avrådde oss. Efter studier och praktik startade vi Systrarna Ocklind Ceremoni & begravning.

När vi nu sitter och funderar på månaderna bakom oss så är vi liksom så många andra lite trötta. Samtidigt är vi så fulla av tacksamhet och glädje över allt vi fått vara med om och bidra till. Det är en ynnest att få dela några av livets allra viktigaste stunder med så många.

Året har varit omvälvande på många sätt – så fullt av starka intryck att det är svårt att urskilja enskilda saker. Ändå är det just minnen och stunder av betydelse som är hjärtat i vår verksamhet. När vi lyckas fånga upp vad en familj eller nära anhörig behöver för att just deras avsked ska bli så bra som möjligt. När vi hjälper till att skapa det där ögonblicket som de anhöriga i förväg kanske inte visste skulle bli det starkaste och mest betydelsefulla minnet.

Det är några stunder under året som verkligen påverkat oss och dröjt sig kvar något extra.

Som den gemensamma promenaden på Södermalm med en familj i sorg. En promenad från ceremonin i hemmet till gravsättningen, där pappan gick först med sin sons aska i famnen. Tunga steg uppför de långa trapporna till kyrkan.
Fonden var grön, glittrande och varm och stunden fylld av en enorm saknad. Det där motsägelsefulla, när ljuset och mörkret möts och en linje växer fram, den där linjen som delar upp livet och döden. Det var en stund av både mörker och ljus.

En annan bild som vi har kvar på näthinnan är ögonblicket när de tre barnen efter ceremonin tillsammans med tre vänner bar ut sin fars kista till begravningsbilen. Hur de höll honom starkt och stolt och därefter klappade och kramade kistan, för att sedan vinka av honom. En syskonskara som står där tätt tillsammans och i skymningen tittar länge efter bilens röda bakljus.

Eller dottern som, vid graven efter att hennes mammas kista sänkts ned i jorden, tog fram deras älskade speldosa och spelade för henne. Tiden stannade en stund och det blev ett ögonblick som vi aldrig glömmer.

En annan dotters berättelse som också dröjt sig kvar hör våren till. Hon som tragiskt miste sin far i covid under vårvintern. En solig och vacker vårdag ville hon åka till lunden där fadern är begravd och hon önskade att hennes man skulle följa med. Men hennes fågelintresserade man ville just denna dag hellre skåda fåglar och åka till fågelsjöarna norr om stan. Men så kommer uppgifter i mannens ornitolog-app om att brandkronad kungsfågel har siktats strax söder om Stockholm. Kan ni gissa var? Jo, i gravlunden där hennes pappa vilar. Planerna ändrades snabbt och de båda åkte till gravlunden där de fick en minnesvärd stund tillsammans med den brandkronade kungsfågeln. Dottern beskriver hur hennes pappas närvaro kändes så påtagligt stark när de satt där i det gröna och den lilla fågeln badade och skvätte i dammen. När sedan fler kamouflageklädda fågelskådare anslöt drog sig den lilla fågeln undan bland trädens blad och grenar.

Att få sina avsked som man önskar har varit svårt detta år. Att inte få vara nära dem vi älskar mest när de lider – men också när de lämnar oss – sätter spår inom oss. Vid flera tillfällen lyckades vi tillsammans med våra samarbetspartner och bårhuspersonal ändå genomföra egna avsked på sjukhusen. Som tillfället när dottern, tillsammans med sin familj, fick en stund att hylla sin kära mamma där hon låg i kistan med kastanjer, höstlöv och det egenvävda täcket över sig. Med diktläsning och närvaro blev den först så anspråkslösa stunden något helt annat än anspråkslös, och den stund som just de behövde.

Ibland är det oväntade saker som blir de som dröjer sig kvar. Som barnen till den mycket sociala mamman som efter ett långt och rikt liv hade många vänner i olika åldrar och länder.
Vänner som barnen inte alltid kände till. Barnen valde att filma och sända begravningen live och blev tagna över den kärlek som strömmade tillbaka till dem. Så många människor som hade följt livesändningen i olika länder och så många som hörde av sig med kärlek och uppskattning.

Varför behöver vi de här stunderna? Vi tror på att vi som människor behöver känna och beröras nånstans där inne i hjärtat för att vi ska kunna försonas med våra förluster. Vi behöver en väg in till den där platsen i hjärtat, och den vägen går via våra känslor. När vi nu går in i ett nytt år så hoppas vi att vi alla kan ta med oss bra saker och erfarenheter från 2020. Hur vi kan finnas där för varandra på fler sätt när vi inte får ses och kramas som vanligt. Hur vi kan leva och må bra utan att ha så himla mycket av det vi tror vi behöver.

Vi är övertygade om att vi tillsammans kommer att hitta nya, och ibland till och med bättre vägar framåt.

Stora och varma nyårskramar från

Anna och Sofia

Related posts

Från dröm till verklighet

Att skrapa på sin kärna