Jag och mina dåvarande kollegor satt en fredag efter jobbet och pratade över pizza och vin.
Vi kom in på kriser i livet. Hade vi haft några? Jag tänkte själv spontant och direkt att nej, det har jag väl inte haft direkt.
Det är så jag sett på mig själv, jag har väl klarat mig helt ok genom det mesta. Jag kommer från ett hem där man inte precis klagade, nej man bet nog hellre ihop och resonerade att det kunde vara värre.
Frågan ville ändå inte lämna mig utan dröjde sig kvar. När jag gick igenom mitt liv insåg jag vilka ärr jag ändå bar på från tidigare förluster.
Förluster som jag kanske till viss del bearbetat men ändå sopat undan lite och försökt glömma. Det slog mig att jag har det så inarbetat, det här med att alltid titta framåt och gå vidare, det är lösningen på det mesta.
Känns ibland som om hela vårt samhälle är så, allt ska bli bättre av att vi gör fler saker.
Vi ska utvecklas, innovera och växa. Att stanna upp eller titta bakåt det är liksom inte det rätta. Ändå är det just detta som är det enda vi kan vara riktigt säkra på, det som vi vet har hänt oss och som vi har upplevt.
Det är väl vår längtan efter att allt kan bli bättre som fått oss att utvecklas och lära nytt, men som ibland också gör oss blinda. Det är ju så lätt att distrahera sig, sysselsätta sig och döva sig med allt som står till buds omkring oss. Allt för att slippa stanna upp och våga titta inåt. Våga titta inåt i sin egen avgrund. Alltså det är ingen avgrund där, det är vår kärna jag menar. Alltså det som gör dig och mig till de personer och individer vi är. Men ofta tror vi nog att det är en avgrund som väntar där inne, ett mörkt läskigt djup, och därför duckar vi och tittar bort. Vi gör något annat istället för att ta itu med våra rädslor, förluster och kanske bara en titt på frågan: Vem är jag?
Vad har gjort mig till den jag är idag? Vem vill jag vara? Vad är det som betyder något för mig? Vad får mig att må riktigt bra? I vilka stunder mår jag som bäst? Vad värderar jag som viktigt?
Många av de här frågorna har poppat upp i mig de två senaste två åren. Det var några månader efter den där middagen med mina kollegor, som min mamma dog. Min otroligt kära farbror dog en månad innan henne. I sorgen och det praktiska fixandet med allt som följer med att en person dör kom de där frågorna till mig.
Mamma hade gjort så modiga val i sitt liv. Vilka val hade jag egentligen gjort? Hade jag bara följt det som var roligt och verkade spännande för stunden? Ja det hade jag nog och det hade blivit ganska bra. Ändå hade jag en känsla av att jag inte följde min inre röst.
Jag hade inte tagit mig tid till att lyssna på den. Kanske var jag rädd för vad den skulle säga.
Sittandes på golvet i garderoben bland mamma och pappas julbrev, bilder, sånghäften från fester, brev till släkt och vänner runt om i världen, fick både mig och min syster att vakna till. Vad ville vi själva med våra liv?
Fast det är inte så himla lätt att veta det? Men jag tror jag visste det hela tiden men jag brydde mig inte om det. Jag visste att jag mådde som bäst när jag träffade olika typer av människor, unga som gamla. Jag visste att en stor drivkraft i mig är att hjälpa människor på olika sätt. Jag insåg då också att jag hade alldeles för lite av de där ingredienserna som jag behövde för att vara i mitt bästa jag i det yrkesliv jag befann mig i.
Det är en sak att inse det och det är en sak att ge upp det man har för att nå det. Att kasta sig ut från det trygga, det är inte lätt. Jag cyklar mycket och jag tänker bra när jag cyklar.
För mig krävdes det många cykelturer där tankarna och frågorna fick fladdra med i mot- och medvind. Vad var egentligen viktigt för mig?
Ja en första insikt var ju att överhuvudtaget lyssna på den där rösten. En annan sak är att följa den.
För att följa sina drömmar som trots sin härliga lockelse ofta är osäkra och otrygga, det är inte lätt. Samtidigt är det just det som gör det riktigt och verkligt, man kan inte linda in allt och ha allt kvar hela tiden, ibland måste man kasta sig ut och pröva. För det är också då man känner att man verkligen lever. Jag hade det visserligen lite lättare att kasta mig ut, eftersom jag har en syster som gjorde liknande val och vi kastade oss ut i något nytt tillsammans.
Jag tror inte alla behöver göra en helomvändning i sina liv såsom vi gjorde och behövde.
Jag tror dock att fler av oss skulle må bra av att skrapa lite på sin egen kärna. Skrapa och se på oss själva med våra styrkor och svagheter. Ingen värdering, utan bara se oss för dom vi är. Vara tacksamma för det goda vi har och öppna upp oss för det vi vill ha mer av hos oss själva och i livet.
Kanske var det den där kvällen med pizza och vin som mitt skrapande började och jag kan säga att även om det där skrapandet smärtar, och fortfarande skrämmer mig lite, så leder det till nya insikter jag inte vill vara utan. Dom gör att jag kan vara mer sann mot mig själv och det är väl ändå det bästa vi kan ge oss själva eller vad säger du?